Gamla Limhamns historia

Platsen Limhamn har funnits länge och de har hittat gamla skrifter från 1500-talet i Danmark där Limhamn omnämns, fast då kallade man det för Limnöhaffuen. Det var inte förräns 1622 som tre holländare kom på idén om att anlägga ett kalkbruk på platsen. Dock drabbades kalkbrottet hårt av konflikterna mellan Sverige och Danmark. År 1785 beslutades det att familjen Suell skulle få äganderätt till kalkbrottet.

Som sagt, så har platsen Limhamn funnits länge, men det var inte förräns på 1800-talet som man började bygga hus på platsen. Först 1825 började man fiska i Limhamn, och 1850 byggdes de första skolan. Fiske var länge den främsta sysselsättningen i Limhamn, men i slutet på 1800-talet övergick det till industri och gruvsamhälle.

År 1889 byggdes Malmö-Limhamn Järnväg, också kallad "Sillabanan". Samma år byggde Skånska Cement AB en fabrik i Limhamn, som blomstrade under ledning av R. F. Berg, även kallad "Limhamnskungen". En stadsplan för Limhamn kom upp 1888 där kvarteren skulle byggas efter ett rutnätsmönster, men att större delen av husen skulle vara gathus istället för hyreskaserner. R. F. Berg, som hade stort inflytande, var en drivande personlighet inom Egnahemsrörelsen, som dök upp under denna tid, och ville att alla fiskare och arbetare skulle äga sitt egna hus. År 1906 ombildades Limhamn och Hyllie kommun till Limhamns köping, och nio år senare blev det en del av Malmö Stad. Samma år så byggdes Malmö Stads spårvagnar linje 4 till Limhamn och Sibbarp, vilket i sin tur gjorda den tidigare populära MLJ (Malmö-Limhamn Järnväg) lades ner.

Limhamn fortsatte att växa och bredde ut sig mot söder och malmö. Längs kusten vid Ribergsborgsstranden byggde man stora villor till de rika borgarna. Tack vare att spårvagnenslinjen uppkom, så byggdes det villaområden på Erikslustgatan och Linnégatan, vilket i sin tur gjorde att Malmö och Limhamn växte ihop på mitten av 1900-talet.

År 1973 lades spårvagnen ner och ersattes av bussar istället. Järnvägen mellan Kalkbrottet och Cementfabriken delade upp samhället i två delar. Eftersom den bara användes av Kalkbrottet/Cementfabriken, så fick den snabbt öknamnet "Brottets bana". Järnvägen drogs om på 80-talet, detta fick namnet "Genombrottet" och gjorde att man förlängde Kalkbrottsgatan från Linnégatan till Limhamnsvägen. Kalkbrottet stängdes för gott 1994 och då trafikerades inte banan längre. Under 2011 togs de gamla järnvägsspåren bort och ersattes med en vandringsled istället.

Även om industrin och kalkbrottet hade tagit över den största sysselsättningen i Limhamn, så ligger Limhamn fortfarande vid havet. Mellan 1960 och 1999 så fanns det en mycket populär färjelinje mellan Limhamn och Dragör.

År 1967 flyttade min mormor och morfar tillsammans med min mamma till Limhamn. Några år efter att jag föddes flyttade jag och mamma in till stan (Malmö), för att senare år 2006 flytta tillbaka igen. Och nu skulle jag inte kunna tänka mig att bo någon annanstans.